Okej, nu får vi detta överstökat. Vet ni vad?! JAG är tjejen som lider av extrem prestations ångest. Det gäller det mesta jag gör i livet men speciellt när jag ska tävla eller träna innan tävling. När jag precis köpte vitnos så började jag tävla nästan direkt. Tror att jag hade hoppat honom ca två gånger innan vi startade vår första tävling tilsammans. DÅ hade jag inga som helst förväntningar utan var bara ute för att lära känna honom osv. Tävlingarna rullade på och det gick bra. Första gången vi startade 120 cm blev resultatet 4 fel och gången efter det nollade vi osv. Förra året fick han lite aj aj i ett ben vilket gjorde att han stannade några gånger på tävling. Nu är han såklart helt frisk (och har vart det länge). Han är så jävla fin att rida på och han gick som en klocka när jag hoppade honom lite själv hemma i ridhuset i onsdags. MEN MEN MEN. Det spelar ingen som helst roll hur bra han går hemma. Jag blir heller inte nervös eller så på tävling. JAG FÅR PRESTATIONSÅNGEST och DET sätter käppar i hjulen. Samma sak gäller träning innan tävling. Då vet jag att jag måste prestera för att kunna tävla = det går inte.
När vi vart och tränat för Roberto har det i princip hänt samma sak (fast lite mildare). Inte då på marken men när vi hoppar. Sist kom jag på att jag skulle hoppa utan sporrar vilket faktist gick bra men någon stanns i kroppen känner jag ändå av det där att jag vill prestera. Och jag VET att jag är där för att träna. Just för att jag vill bli av med det här problemet så åker jag dit, "utsätter" mig för sådana sitiatuioner osv. Jag gör framsteg men det är en lång väg kvar.
Idag var jag i Jönköping och skulle hoppa en 110cm klass. Han var as fin på framridningen, jag red som jag brukade göra hemma och han hoppade jätte fina språng. När jag kommer in på banan så smyger sig den där jävla prestationsångesten på mig igen. Jag får för mig att jag måste ha ett bättre tempo och vitnos är snäll och svarar framåt. Han skyggar för läktaren och sedan kommer hindret. Istället för att bara sitta kvar och vänta på hindret håller jag på och "små nappar" i handen för att sedan lägga honom stort på hindret = stopp. Hoppade sedan om det och några fler hinder sen säger det stopp igen. Då låg jag 110% rätt MEN eftersom jag har världens känsligaste häst så hade jag redan sumpat min chans på hinder nr 1. Det som känns värst är att med den kapacitet som vitnos har kan han gå över de där hindrena och jag kan styra runt och blunda om vi är ensamma hemma i stallet. Vi hoppar betydligt svårare övningar hemma men ändå så fungerar det inte när vi är iväg. JAG VET JU ATT VI KAN! 
Detta är självklart något som jag jobbar på, läser böcker, kommer åka till Roberto och träna när han kommer hem från Italien, tävla så mycket jag kan osv. Detta kommer släppa någon gång, frågan är bara när... 

Detta gäller somsagt inte bara ridningen utan även andra saker. Nu kan jag iallafall erkänna för mig själv att det är prestationsångest jag lider för och kan därför börja arbeta emot det. EN positiv sak :)