Ligger här i soffan och funderar på livet med min nya idol Calle spelandes i bakgrunden.. Det är så sjukt vad snabbt tiden går. Tanken efter studenten var att jobba i 1 eller 2 år och sedan börja plugga. Nu har det gått längre än så och jag håller på att få rena rama paniken. På riktigt, hela jag ända in till själen är jag stressad över att jag inte vet vad jag ska/vill göra. Jag vill verkligen uppnå saker i mitt liv, jag nöjer mig inte med att bara vara nöjd. Det kommer jag aldrig göra. Jag strävar alltid efter det bästa. Jag vill så mycket och jag vet att jag har så mycket att ge. Men ändå sitter jag och nöter i samma gammla spår. Jag känner liksom att jag är färdig här nu. Jag vill gå vidare, jag vill utvecklas.
Önskar även att jag var bättre på att spara pengar så jag kan flytta hemifrån snart. Men det är bara att fortsätta, lite har jag ju sparat men allt går så segt. Det känns som att jag stressar ihjäl mig men ändå går allt i en jävla seg snigel fart som gör att jag inte kommer någon vart.
Jag har liksom panik inombords. Och ju mer panik jag har desto sämmre går allt. Jag vet att man inte ska stressa fram något men igentligen vet jag vad jag vill men då fungerar det inte med hästen. Och det är ju det jag lever för. Det är det som är ljuset i min vardag om ni förstår vad jag menar.

Åh.. Gud nu håller jag på att bli sudär jävla känslig igen. Jag önskar bara att det fanns någon som kunnde säga vad man ska göra, eller spola fram tiden två år så ska allt vara löst.
Igentligen har jag det jätte bra redan, jag har ett bra jobb som många skulle vilja ha, jag har en egen bil, jag har underbara vänner/föreldrar och jag har en jätte fin häst som jag kan utvecklas med.
ÄNDÅ känner jag sån enorm stress. Undrar vad som är felet igentligen.......