Nu har det slagit till. Jag är helt tom. Det känns som halva jag är borta. Du som alltid funnits vid min sida i nästan 5 år.
Plötsligt tar livet en ny vändning, ingenting är som förut. Hela min värld är upp och ner.
Jag fattar inte. Varför?
Jag kan inte bara glömma allting vi har haft. Jag är inte heller den där starka personen. Jag är jätte känslig och just nu är jag hyper känslig. Jag börjar liksom få panik inombords.
Kvällen igår började väldigt trevligt hemma hos Anna och Malin. Teaterbaren var trevligt med men väl inne på Otten kom det.
Mina tankar går i 110 km/h. Jag trodde att vi skulle få ett värdigt slut.
Tankarna är många och jag kan inte sluta tänka på dig. Jag vill bara vrida tillbaka tiden en vecka och få känna den där lyckan.
Jag är inte lycklig längre.
Jag skriver inte detta för att ni ska tycka synd om mig. Jag skriver för att få ut mina känslor på något sätt. För jag vet inte vad jag ska göra. Jag är så jävla ledsen.
Jag trodde det skulle vara vi för evigt. Jag trodde alltid att det skulle lösa sig.
Men det gjorde det inte den här gången.

Hur ska jag klara mig utan dig? Jag vill inte vara utan dig.
Jag kommer alltid undra hur det hade vart om det skulle blivit jag och du. Alltid.
Det var min dröm.

 Sista kortet som togs på oss.