Åh herre gud vad jag är/var rädd! Jag var ju somsagt hemma hos Emelie ikväll. Somvanligt när jag kommer hem såhär sent så finns det inga parkeringsplatser i närheten där jag bor så jag var tvungen att ställa mig väldigt avsides (typ vid ett industri område) där det är väldigt "öde". Det finns varken några hus eller människor där på kvällstid. Eftersom jag inte hade något annat val parkerade jag bilen där. I samma ögonblick som jag parkerar ser jag att det kommer en man som leder en cykel. Puh, skönt tänkte jag, då finns det ialafall en människa här OM något skulle hända. När jag går ur bilen ser jag hur han håller på och vänder sig om och tittar efter mig och sedan väljer han att gå en lite genväg (som jag vanligtvis brukar gå) där det är lite avskärmat med lite träd vid sidan om. Först tänkte jag att jag skulle följa efter honom men sedan när jag precis är på väg in där så vänder han sig om igen och sedan stannar och sätter sig på cykelns pakethållare och glor på mig. Jag blev as rädd så jag tog snabbt som attan upp min mobil och ringde till Emelie. Somtur va så svarade hon och mannen stannade kvar på platsen han var på och bara tittade på mig. Utan att överdriva var jag helt skräckslagen!! Visst, nu kanske det var en helt vanlig människa men VAD gör en man i ett typ industri område helt ensam med en cykel närmare 12 på natten?! Och VARFÖR stannar han och sätter sig på sin pakethållare i snöstorm och minusgrader och glor på mig?! Jag fick iallafall en väldigt mysko känsla som gjorde att jag fick panik. För er som inte vet är jag extremt mörkrädd. Jag har till och med haft det jätte tufft när jag åker till stallet varje morgon eftersom det är kol svart och jag är helt ensam. I början hade jag panik. Jag hoppade till för minsta lilla, vågade inte gå in i hö rummet förrens det blivit ljust och jag var tvungen att både tända överallt och sätta på radion så jag skulle slippa höra massa konstiga ljud. Nu efter flera månader har jag visserligen gjort framsteg, jag är inte panikslagen varje morgon men jag är fortfarande väldigt rädd och måste både tända, sätta på radion och jag är på min vakt hela tiden. Dock så tror jag att man måste utsätta sig för sina egna rädslor för att bli av med de. Jag har långt kvar men jag har iallafall kommit en liten bit på vägen. Mörker är det absolut värsta jag vet. Hade massa problem när jag var liten och än i dag sover jag med en lampa tänd och fram tills dess att jag flyttade hemifrån hade jag ALDRIG någonsin sovit själv hemma. Jag gjorde alltså debut för några månader sedan. Det var faktist en av anledningarna till att jag flyttade hemifrån så pass sent. Igentligen vet jag inte vad det är som skrämmer mig så mycket men mörkret är min värsta fiende. Om jag skulle skriva alla "fåtor" som jag har haft/har för mig skulle listan kunna göras lång och jag tror inte att ni vill läsa allt för då skulle ni tro att jag var knäpp (på riktigt). En fråga bara.. OM man nu märker att någon följer efter en, självklart ska man ringa någon men är det bäst att fortsätta gå och låtsas som att man inte är rädd eller ska man springa så snabbt man kan tills man kommer hem? Det är ju bättre att vara förberedd än oförberedd om man hamnar i en sådan situation..