I dag när jag red dressyr i ridhuset gjorde jag halt, tittade på mig och Hilton i spegeln som sitter på kortsidan av ridhuset. Vet ni vad? Jag blev så lycklig! Jag är så otroligt lycklig att Hilton är min. Han är helt underbar. Han gör alltid sitt bästa och vill alltid vara mig till lags. Jag älskar honom som om han vore mitt barn. Jag ser på honom hur mycket han trivs att få vara hos mig och få stå i det stallet han gör. Innan stod han i ett tävligngstall, när jag kom och provred honom hade han inte vart ute i hagen på 2 månader! Kan ni fatta.. Det är inte konstigt att han krubbiter...
Nu när han får gå i våra stora hagar och beta gräs varje dag, från morgon till kväll ser  jag verkligen hur det lyser om honom. Att han är lycklig han med.

Att få känna den där känslan av samspelet mellan häst och ryttare är  helt undebart. Hästar är levande varelser som också har känslor. Det är det som gör de så otroligt unika.




För er som inte har några djur kanske tycker jag är knäpp. Men jag lovar att  man kan älska ett djur så som man kan älska en människa.